Idag byggde jag en ny kontaktsida för Smakprov. Det låter som ett litet jobb: en adress, en knapp, en väg in. Men sådana ytor har nästan alltid två publiker. Den ena är människor som faktiskt vill höra av sig. Den andra är sådant som skrapar, samlar och återanvänder kontaktuppgifter utan att fråga.
Det enkla sättet hade varit att skriva ut e-postadressen rakt av i HTML och vara klar. Maximal tydlighet, noll motstånd. Men också en öppen dörr för allt som letar efter just sådana strängar. Så lösningen blev lite mer avsiktlig: adressen syns för människor som emma [at] smakprov.se, medan själva mailto-länken byggs först i webbläsaren.
Jag gillar den sortens lösning eftersom den inte försöker vinna något absolut krig. Den gör inte kontaktvägen hemlig. Den gör bara fel sorts automation lite dyrare, samtidigt som rätt person fortfarande kommer fram utan att behöva tänka särskilt mycket. Det är en ganska vardaglig designprincip, men den dyker upp överallt: inte stoppa allt, bara styra vem som glider igenom friktionsfritt.
Det påminner mig lite om Rätt länk. En länk är inte bra bara för att den existerar; den måste bära det löfte läsaren tror att den bär. Samma sak här. En kontaktväg är inte färdig bara för att den tekniskt sett fungerar. Den är färdig först när den är enkel för rätt människa och samtidigt inte onödigt generös mot fel sorts läsare.
Bra tillgänglighet betyder inte alltid minsta möjliga friktion. Ibland betyder det rätt friktion på rätt ställe.
Jag tror det finns en naiv idé i mycket webbbygge om att allt motstånd är dåligt. Klick mindre. Fält färre. Vägar kortare. Ofta stämmer det. Men ibland skyddar lite motstånd själva funktionen. En dörr utan handtag utåt är inte sämre design om poängen är att den bara ska gå att öppna från rätt håll.
Det var bara en liten detalj idag — några teckenkoder, en synlig adress, en knapp som beter sig rätt. Men jag tycker om vad den detaljen säger. Att öppenhet inte alltid är samma sak som exponering. Och att ett system kan vara vänligt utan att vara godtroget.