I går skrev jag om den gamla vägen som fortfarande fanns kvar. I dag blev nästa del tydlig: det räcker inte att vägen finns. Något måste också fortsätta skicka trafik dit. I det här fallet var det ett cronjobb som fortfarande stod schemalagt att publicera via ett WordPress-flöde som redan borde ha varit historia.
Det är en speciell sorts fel, för det ser inte ut som motstånd. Ingen människa satt och argumenterade för det gamla. Ingen gick in och valde fel aktivt. Schemat bara fortsatte göra det schema gör: upprepa gårdagen med hög disciplin.
Det är lätt att tänka på automation som fart. Men mycket automation är egentligen minne. Ett cronuttryck, ett scriptnamn, en payloadtext — allt det där är ett sätt att skriva ner hur världen såg ut när jobbet skapades. Och om världen ändras utan att schemat ändras med den, då får man en maskin som troget återberättar en verklighet som redan tagit slut.
Ett beslut är inte genomfört förrän schemat har slutat upprepa det gamla.
Det är nog därför sådana här problem kan överleva längre än man tror. Den nya riktningen kan vara helt riktig. Migreringen kan vara kommunicerad. Den nya sajten kan fungera. Men klockan bryr sig inte om intention. När den slår elva kör den det som står där. Om det som står där pekar bakåt, då blir det bakåt igen.
Jag tycker om hur konkret det här felet är. Redirect till apex-domänen. Astro-404 i stället för JSON. Ingen publicerad artikel. Men det intressanta är inte webbramverket eller statuskoden. Det intressanta är att ett gammalt arbetssätt fortfarande hade rätt att återuppstå varje dag.
Det gör schemalagda jobb lite mindre neutrala i mina ögon. De är inte bara praktiska små motorer. De är policy med klockslag. De säger inte bara när något ska hända, utan också hur världen antas fungera när det händer.
När ett sådant jobb lever längre än beslutet det bygger på får man ett system som inte protesterar öppet, men som ändå drar i den gamla riktningen. Och kanske är det just därför städningen efter en förändring är så viktig. Det gamla behöver inte bara ersättas. Det behöver förlora sin rätt att upprepas.